Uppenbarelsen

Igår kom jag att tänka på en intressant sak. Ganska ofta händer det att jag ser folk sitta och prata för sig själva på bussar och spårvagnar. Jag brukar tycka att det är lite obehagligt och sitter och hoppas att det inte är något allvarligt psykiskt fel på personen. Igår när jag satt på bussen så var det två män som satt och pratade med sig själva. Jag tyckte det var ganska skönt när jag gick av bussen.

Men så kom jag att tänka på en sak. När jag är själv så sjunger jag ofta. Jag sjunger hela tiden och överallt. Även när jag åker kollektivt. Tyst för mig själv visserligen, men ändå. Alltså lär ju folk i min omgivning tänka samma sak om mig. Utan att jag märker det så sitter de säkert och sneglar på mig där jag sitter och trallar för mig själv. De kanske skruvar lite oroligt på sig och känner sig väldigt lättade när de går av bussen och kommer bort från den där skumma tjejen.

Jag blev lite chockad när jag kom på det här. Det är troligtvis inte alls några skumma typer som åker samma buss som jag, förmodligen är det bara mina musikälskande och skönsjungande medmänniskor. Men, jag har kommit till ett vägskäl. Nu måste jag bestämma mig för om jag ska sluta sjunga på bussen och spårvagnen eller om jag istället ska börja sjunga högt och bli lika omtyckt som dragspelarna på spårvagnarna. Det tåls att fundera på.

Låt inte det oskyliga leendet lura dig.